Midsommar på naturtomten

Kallt väder, ömsom sol, ömsom mulet och regn, men ändå så skönt att få vara i Bergslagen under midsommarhelgen.

Nu kunde vi avsluta senvårens jobb med att klippa sly på hyggena. Juni är den bästa tiden att klippa sly. Det finns fullt med växtkraft i skotten så här på försommaren och klipps de ner nu är chansen som störst att det inte ska komma tillbaka nästa år.

Man skulle kunna använda röjsåg, men vi klipper med busksax. Tar tid, men det är enda chansen att komma ner ordentligt mot marken. Annars blir det lätt en stubbåker av det hela. Det avklippta slyet låter vi ligga kvar att förmultna och bli näring. Det är just brist på näring som ger det magra riset på hygget som vi gärna vill ha bort.

Med god vilja kan man föreställa sig en framtida hagmark. Björkarna har vuxit upp och enen har repat sig efter älgarnas massaker. 

Hygget gränsar till ängen och här syns tydligt skillnaden i vegetation, bara blåbärsris och lingonris på det forna hygget till höger.

På ängen växer nu fler och fler arter för varje år.

Varje gång jag hittar en ny blomma blir jag lika glad. Att ha många arter i ängen är naturens belöning! Ny för i år är det lilla blå jungfrulinet och harklöver. 

Harklöver är ingen utpräglad ängsväxt men den passar ändå på ängens torrare delar.

I trädgården blommar nu en av mina favoriter, stjärnflockan, i den vanliga blekrosa färgen.

I trädgårdslandet har vi bara potatis i år. Det är en test. Förra året grävdes hela landet upp av glupska vildsvin men i år har potatisen fått vara i fred. En del av landet ligger i träda och både ängsklocka och digitalis har frösått sig.

Men det finns gott om andra djur som lämnar spår efter sig. Gamla stubbar som är sparade och som fått förmultna blir gärna befolkade av myror och småkryp. Det blir mat till flertalet fågelarter. Gamla stubbar och förmultnande, kullblåsta träd ska alltid sparas!

Vid strandkanten har bävern fällt en liten sälg. Det händer att den ger sig på bra mycket större träd också!

Men älgstammen är på tillbakagång. Lär bero på att vargstammen växt sig starkare säger man i jaktlaget. Men mindre älg ger möjlighet att behålla rosor, bärbuskar och fruktträd i trädgården vilket verkligen är efterlängtat!

Ännu är den min, trädgården

Ännu är den min den älskade trädgården runt vårt hus "i stan". Ännu kan jag tuffa runt med kameran tidiga morgnar för att föreviga lite av det som jag har så varmt om hjärtat. Här ett axplock från de senaste veckorna.

Den gula azalean har stått på sin plats i många år, flyttad från ett ställe där den inte trivdes. Gillar det lite skira uttrycket som passa så bra där den står granne med naturen.

Ingen trädgård utan jättedaggkåpa. Nu är det många plantor som trängs framför dagliljorna och häggmispelhäcken. Tänk att det från början var en enda planta! Delad och omplanterad täcker den nu några kvadratmeter.

Hostor hör till mina favoriter och har visat sig vara bra på vår tomt. De älskar att planteras i djupa bergfickor där det samlas fukt på botten. Här en gammal planta, väldigt lik sorten 'Halcyon'

Trots det lite stela uttrycket passar den in i den lite vildvuxna trädgården. Kontrasterna är bra!

Uppepå berget, där det stundom blir torrt som fnöske, trivs den röda kattfoten.

Mycket i trädgården har hunnit få flera år på nacken men hostan 'Francee' planterades förra året. Ännu har den inte fått sitt rätta omfång.

Nyplanterad är också bunkestarr (Carex elata 'Aurea'). Jag har den på annat ställa också, men det här exemplaret som står med sina rötter i lilla dammen trivs förträffligt. 

Känns nästan som det inte är riktigt tillåtet att gilla spirea. Visst ser den lite tråkig ut när den blommat över, men när den blommar är den ju fantastisk! De här buskarna har stått här sen vi köpte huset.

Titta bara på blommorna på nära håll. De är fantastiskt fina.

Och i vandrande skugga lyser de på långt håll.

Uppe på bergets lilla grusplätt har nu backsippans (Pulsatilla vulgaris 'Röde Klokke') blommat ut och lämnar sina fina fröställningar att glittra i solen.

Hoppas att fröna blåser i väg och slår sig ner någonstans.

Ha en bra dag!

Vackert vit och vild

Vita blommor är lite speciella. Omhuldade och ibland eftertraktade. Fina i skymningsljus, där de lyser alldeles speciellt vackert!

Hittar jag vitblommande former av vilda blommor blir jag extra glad om jag har möjlighet att ta ett skott eller frö.

Den här vita förgätmigejen hittade jag på en parkeringsplats i Uppland. Som ogräs växte de i gruset och en liten flisa kunde följa med hem. Nu sprider den sig i suggan bakom huset.

Vitblommande fingerborsblomma är lägre än den vanliga rosa och är därför egentligen lättare att ha att göra med. Den blir inte lika ranglig och tippar inte över kanten som den andra gärna gör. Nu funderar jag på att bara låta de vita gå i frö för att så småningom förbättra det vita beståndet.

Helt plötslig för några år sedan dök den här ljuvliga vita varianten av liten blåklocka upp i rabatten. Men säg den lycka som är beständig. Efter att vidsvinen plöjt genom planteringen försvann den och har inte kommit tillbaka. Den kan jag sörja en smula.

Vit form av midsommarblomster är visst ganska vanlig i norrland. I Bergslagen har jag inte sett den så ofta. I skugga blir blommorna svagt rosa.

Inte riktigt kritvit är heller den vita blåsippan. Nu står den i ett skuggigt surjordsparti och är ljust violett.

Både ljus och jord kan påverka vitheten. Nästa vit bli linnéan när den kryper ut ut skogsdunklet. 

Den vita lupinen är ju odlad, men eftersom vägrenarna svämmar över av vildsådda lupinhav så här års tycker jag att man kan räkna den till de vildas skara. Vita exemplar är inte så vanliga. Försöker ta vara på den vita plantan jag har och önskar att den sprider sig. Tycker nästan att den är vackrast av alla vita blommor!

Såg en vit form av tjärblomster på vägen hem idag. Blir nästa art på den vita önskelistan!

Trädgård i försommartid

Redan tisdag. Veckorna går i rasande fart. Man skulle helst vilja stoppa allt, just nu, precis just nu när det är som allra vackrast.

Tur att kameraögat kan fånga något litet av det som man gläds åt. Här några bilder från helgen i Bergslagen.

*****

Nästan alla planteringar är samlade i och kring olika stenrösen. Marken är proppfull av stenar i alla storlekar och samlade i lösa högar bildar de bra mikroklimat. Man skulle kunna tro att allt skulle kunna trivas men så är det tyvärr inte. Klimatet är kallt och jorden obändig och näringsfattig. Jordförbättring är ett måste men jag köper ändå helst bara en planta per sort för att testa innan det kan blir fråga om storinköp. 

Underbara löjtnantshjärtat står på sitt andra ställe och är fortfarande efter 4 år pirig och kräver vård som ett litet barn. Men vacker är den i sin vandrande skugga.

Bergklinten kan ju i djup och god jord bli rena ogräset. Här är den spenslig och klen. Men maken till blåare färg får man leta efter!

Rhododendron 'Anuschka' är en gåva. Denna yakushimanum-hybrid klarar full sol och åtminstone zon IV. Men 5 år gammal blommar den bara för andra gången. Trots det ska jag nog skaffa några till. Har märkt att vintertäckning är nödvändig för att inte vårsolen ska bränna bort både blad och knoppar. Den står ganska fritt och öppet i blåbärsris och gräs. Ser inte alls så där stadsaktig och stel ut som man skulle kunna tro. Men den skulle absolut vinna på att få sällskap. Tre eller fem stycken tillsammans, lite oregelbundet satta, ganska glest som om det vore en slump att de fanns där.

I ett av de mindre rösena på gräsmattan växer en släkting till gemsort. Den har stora hjärtformade, ljusgröna blad som sticker upp ur marken så fort vårsolen börjar värma jorden. På nästan metern höga stänglar sitter gula strålblommor i lösa knippen. Den vill helst stå i halvskugga eftersom bladen slokar så fort det blir för varmt. Den tycks inte ta skada av det i och för sig, men det ser ganska tråkigt ut.

I samma röse växer utmed kanten fänrikshjärta. Gult och rödrosa är kanske inte den bästa färgkombinationen med det var planterat så när vi flyttade in. 

Däremot är de självsådda förgätmigejen väldigt vacker tillsammans med fänrikshjärtat och får gärna fortsätta sin självsådd.

I ytterligare ett annat röse, växer för andra året en potentilla som jag hittade bortglömd, längst bort i plantskolans skräpvrå. Visst fick jag köpa dem! De gula blommorna är underbara med sin djupa gula nyans. Bladverket är ludet och lite silvrigt. Tyvärr minns jag inte vad de heter. Måste försöka leta reda på lappen.

Granne med potentillorna växer låga koreansk plymspirea. De valde jag bara för det vackra bladverket. Blir fin kontrast till nästan vad som helst. Den ska ju få vacker höstfärg, men hittills har den inte var så sprakande som jag hoppats. Allra bäst höstfärg anses ju en klon 'Professor Linquist' från Göteborgs botaniska ha . Skulle givit mig till tåls tills jag fått tag på den. Men nu växer de så bra de plantor jag har så jag kan inte klaga.