Chelsea Flower Show väntar

Nu blir det en liten paus i bloggandet. I morgon bär det av till London och Chelsea Flower Show. Här är några smakprov på vad som väntar! Härlig och spännande blandning!

Tag vara på den fina försommaren och ha en skön helg så småningom! 

Vivor och sippor i gräsmattan

Det är roligt med de frösådda gullvivorna. De dyker upp i lite blandade skepnader. De vanliga gula i mängd förståss, men också i olika oranga och röda toner.

Gullviva (Primula veris)

Gullviva i rött (Primula veris)

Här har vi orsaken. En gammal jordviva i rött som som överlevt i många år och som nu är pappa till alla olikfärgade ättlingar i gräsmattan. 

Gammal jordviva (Primula vulgaris)

Gullvivor sprider sig lätt och vill man låta naturen exprimentera med färgerna  är det bara att plantera in lite jordvivor i olika färger. Jordvivan växte för länge sedan vild i Skåne och hybridiserar gärna med vanliga gullvivor.

Jordviva (Primula vulgaris 'Ken Dearman')

Den här jordvivan har nog tillkommit under lite mer ordnade former. Namnsorten heter Ken Dearman och har underbara blommor i rosa-organge.

Gulsippa (Anemone ranunculoides)

Hos goda vänner fick jag för första gången syn på gulsippor! Har faktiskt aldrig sett den i levande livet tidigare. Även gulsippan kan korsa sig med släktingen vitsippa och kallas då lite fantasilöst för hybridsippa.

Och av de goda vännerna ska jag nu få en liten planta och man kan ju kanske hoppas att den slår ihop sina påsar med någon av trädgårdens vitsippor i framtiden.

Växter i det här inlägget:

• Gullviva (Primula veris)
• Röd gullviva (Primula veris 'Rubra')
• Jordviva (Primula vulgaris)
• Jordviva (Primula vulgaris 'Ken Dearman')
• Gulsippa (Anemone ranunculoides)

Bästisar just nu

Mina favoriter i trädgården just nu är de blommande marktäckarna och bergenian. Ingen sort är vare sig exklusiv eller bjuder på utmanande krav. De bara finns där och blommar lika rikligt varje år. Även om det lockar att testa nya namnsorter har jag lovat mig själv att hålla mig till just bara de här och i stället dela, föröka och sprida. Det är ju när de finns i massor som det blir så effektfullt!

Aubrietia (Aubrieta x cultorum 'Blaumeise')

Aubrietia och benved

Aubrietia hör till det är gänget men är faktiskt ny i min trädgård! Den blev verkligen fin tycker jag tillsammans med benveden. 

Silverbenved (fortunei var. radicans 'Emerald Gaiety')

Mossfloxen har däremot flera år på nacken och finns på flera ställen. Den är lätt föröka. Bara ta en tuss och stoppa ner i bra jord. Lika fin tycker jag att den är på hösten när de barrlika bladen gulnar. 

Mossflox ('Phlox subulata') okänd namnsort

Mossflox ('Phlox subulata') okänd namnsort

Vincan som finns i mängd, blir finast i små begränsade tuvor som jag klipper ner tidigt på våren. De blommar villigare då och de ljusgröna späda årsskotten är vackra även om de gamla mörkgröna mattorna av äldre vinca funkar bra som marktäckare inne bland träd och buskar.

Vintergröna (Vinca minor)

Bergenian har funnits på tomten sen tidernas begynnelse och finns i både ljusare rosa och cerise. Maken till trogen överlevare får man leta efter. Dessutom är de stora, tydliga bladen fantastiskt bra att lugna ner en plantering med om det känns yvigt och spretigt. Beth Chatto lär vara en av bergenians tillskyndare!

Bergenia

Bergenia

Och lite som Beth Chatto vill man ju vara!!

Växter i det här inlägget

• Aubrietia (Aubrieta x cultorum 'Blaumeise')
• Mossflox ('Phlox subulata')
• Silverbenved (fortunei var. radicans 'Emerald Gaiety')
• Vintergröna (Vinca minor)
• Bergenia

Hägg, häggmispel och mispel

Jag har skrivit om hägg tidigare i min blogg. Men är det någon som tål upprepning så är det häggen, så underbar är den när den nu syns lång väg med de vita blomkaskaderna som stora fluffiga moln.

Häggen vill gärna stå där det är lite fuktigt och en god jord gör att den blir kraftig och fin. Barken på häggen innehåller ämnet amygaldin har jag läst, som lär smaka illa. Därför tycker inte rådjur och älgar om att knapra på hägg och är alltså ett bra val för oss som har rådjur (i Huddinge) och älgar (i Bergslagen) att tampas med.

Hägg (Prunus padus)

Så här på närbilder är blomklasarna lika varandra men häggmispeln blir aldrig lika stor som häggen och blommorna är också glesare. 

Häggmispeln förekommer oftare i handeln än häggen. Har själv prakthäggmispeln (Amelanchier lamarckii) som häck och tycker den är toppen. Den tillhör den där typen av häck som både kan klippas och låtas växa fritt. Det är ingen panik om man inte har tid att klippa den. Skär man ner den till botten kommer den upp med massor av skott i en fin rundad form. Så kan man ta ledigt från häckklippning ytterligare några år!

Häggmispel (Amelanchier spicata)

Häggmispeln växer förvildad här och där och på ett hygge i närheten av oss i Bergslagen verkar det som om de små fröna legat och väntat i marken, för helt plötsligt ett år när skogen tagits ner, blommade hela hygget av häggmispel om våren. Den här förvildade arten heter Amelanchier spicata och är mer spikrak än de släktingar som oftast finns i handeln.

Men nu måste man ju nyfika lite om mispel också. Känns väldigt engelsk men är visst vanligare i centraleuropa! Går till zon 1 - 2 här hemma.

Mispel (Mespilus germanica), foto: Wikipedia

Mispeln kan bli ett litet träd eller en stor buske och nog förstår man att man säkert tyckte sig se släktskap buskarna emellan när de fick sina svenska namn. De tillhör samma familj, rosväxter (Roseceae) men hittas i olika släkten.

Mispel som litet träd (foto: Wikipedia)

Läser på Anders Kjellsons blogg www.jordihatten.wordpress.com att man i Danmark kallar mispeln för "aperöv" eftersom frukterna skulle kunna se ut som något åt det hållet!! Nu kan man ju av mispelfrukter, det danska namnet till trots, göra både gelé och sylt! En buske att testa i den egna trädgården nån gång?

Läs gärna mer om häggen i ett tidigare inlägg: Hägg

Sofieros Rhododendrondal

Ännu behövdes någon vecka för att rhododendrondalen i Sofieros Slotsspark skulle stå i full blom. Men många av de tidigare sorterna hade öppnat sina blommor då jag vandrade runt där förra helgen. Underbara färger i babyrosa, cerise och både citrongult och vaniljgult! Många blad- eller blomknoppar var också vackra med foderblad i avvikande färger och en del nya blad hade brun- eller gråfärgat ludd (indument) på undersidan av bladen.  Väldigt snyggt när bladen rörde sig i vinden.

Stigen i rhododendrondalen slingrar sig utmed en djup bäckravin och det finns många små avstickare långt in i snåren.

Sofiero byggdes redan 1864 men rhododendrondalen har tillkommit under 1900-talet. Det var kung Gustav VI Adolf som sen han 1905 fick slottet och parken som bröllopspresent, skapade större delar av den nuvarande parken. Han hade rhododendron som ett specialintresse och det är åtskilliga hundra olika sorter som är planterade i den fuktiga dalen. Flera stycken av dem är upp mot 6 - 7 meter höga och ser ut att ha stått där sen urminnes tider. Det är en trollsk stämning nere i bäckravinen, svalt, fuktigt och otroligt vackert!

Har du vägarna förbi är det verkligen värt ett besök. 

Läs mer om Sofieros Slottspark

www.sofiero.se/historia/

Att vårstäda ängen

Vitsipporna satta i vas...

..och blåbärsriset med sina klockblommor...

...som tillsammans med minipenséerna får stå för blomsterfägringen. Något att titta på under planeringen av dagens arbete. Att med fagning vårstäda ängen! 

****

Har vitsipporna kommit upp så här mycket är det egentligen lite för sent för att faga ängen. Helst ska det fagas när vitsipporna precis börjat röra på sig och puffat upp löv och torrt gräs som då kan torka i vårsolen.

Men nu måste det göras och man får inte vara för blödig. Både vitsippor och tussilago blir tyvärr tilltuffsade.

Det gäller att med vinden i ryggen kratta en lång "korv" av fjolårlöv, kvistar och torrt gräs, sakta brinnande mot sig. Men man måste vara försiktig. Samlas det för mycket brännbart flammar elden upp, det blir för hett och växtligheten skadas. Är det sotigt, svart och bränt när man är klar har man inte varit snabb nog med sin krattning.  

Krattningen är egentligen viktigare än eldningen. Den här ängen har under flera år varit igenvuxen av skog och det finns mycket mossa i grässvålen. Eldningen höjer pH-värdet i marken vilken missgynnar mossan och vi eldar på lite mer än vad som vanligtvis behövs.

När det är klart ser det brunt och tråkigt ut men man vet att de späda ängsväxterna har större chans att klara sig om ängen sköts. Fagningen är lika viktig som slåttern! Och om någon månad kommer det vara grönt och blommande.

På en gammal åkerteg närmare skogen gäller det att vara tuffare. När träden tagits bort finns det bara lingonris, blåbärsris och mossa kvar. Man känner sig riktigt hemsk när lingonriset sakta dör i hettan.

Men röjning kan också bjuda på överraskningar. En liggande sten i mossan såg ut att vara huggen och när vi tippade upp den såg vi att det var en liten gravsten över kanske ett älskat husdjur, begraven för länge sen.

Och "Pia" får ha kvar sin lilla grav på vår gamla åkerteg!

Läs gärna mer om vår äng i de här inläggen:

Äng att längta till

Ängen fagas

Äng i högsommartid

Ängen inspirerar

Ängsårets slut

Läs mer om ängsvård:

• Johansson, Olof och Hedin, Pekka, (1995), Restaurering av ängs- och hagmarker, Naturvårdsverket
• Höök Patriksson, Kristina (red.) m fl, (1998), Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden, Jordbruksverket